I Tisdags var vi och hälsade på Sandra, på tisdag fick vi reda på att hon öppnat ögonen för första gången sen hjärtat stannade och att hon kunde röra på händer och fötter, och att hon inte hade fått några skador av syrebrist. Hon hade även sagt några enstaka ord men hade svårt att prata och var dödstrött. Men hennes pappa hade hälsat att man fick hälsa på henne om man ville.
Så jag, Anna, Soffi och Ello åkte till sjukhuset efter skolan. Hon låg ännu på intensiven men med pappans tillstånd fick vi hälsa på henne och vi fick gå in två och två till henne. Hennes pappa berättade nogrannt innan exakt vad som hade hänt och vad som hade gjorts på sjukhuset och vilket skick vi skulle få se henne i. Vi hade med oss ett kort vi hade gjort från hela skolan med massor med underskrifter på, ett kort från tyskagruppen, choklad från tyskagruppen och en nalle med ett hjärta från oss fyra.
Hon hörde allt vad man sa till henne men hon kunde inte svara lr visa att hon hörde, hon var alldeles för trött och hon hade svårt att fokusera blicken när hon inte slöt ögonen. Vi berättade hur mycket vi hade tänkt på henne och saknade henne, vi överöste henne med varma ord och sen berättade vi vad som hänt i skolan, ibland när vi sa något roligt orkade hon le lite, och det var underbart att se.
Hennes föräldrar var väldigt tacksamma över att vi kom oxå.

Idag ska vi åka och hälsa på henne igen.